Tankar och reflektioner från Lilla Akademiens rektor Emelia Gardemar
En unik relation
Jag minns ett samtal jag hade med min violinlärare på musikhögskolan. Jag skulle framträda på en konsert och spela en sonat av Beethoven. Innan konserten sa min lärare: ”Du har förberett dig väl och ikväll efter konserten så kommer jag att säga tack, det gjorde du bra. Om du skulle missa något i ditt spel så kommer jag inte att nämna det, det behövs inte. För både du och jag kommer ju i alla fall veta vad det är vi behöver arbeta vidare med efter konserten.”
Det har gått 25 år och fortfarande kommer jag då och då tillbaka till det minnet. Känslan av trygghet – min lärare såg både det som jag gjorde bra och det jag kanske missade. Känslan av att vi skulle spela tillsammans på scenen, även om han satt i publiken. Läraren var professor Harald Thedéen, en lysande violinpedagog med klar blick för vad var och en av hans elever behövde. Med några få ord förmedlade han lugn och trygghet till mig inför konserten.
Instrumentlärarens relation till varje elev är unik. Tillsammans upplever de storslagna framsteg men också motgångar, glädje och stolthet men också tårar och tillkortakommanden. Relationen rymmer höga förväntningar, passion för instrumentet och musiken, engagemang och värme. Med stort tålamod leder läraren eleven genom alla timmar av övning (de sägs vara 10 000 till antalet). Ibland går det fort och lätt framåt i utvecklingen och inspirationen flödar, andra perioder är motsträviga. För att komma vidare och förfina sin klang, teknik och musikalitet och ta sig an mer utmanande repertoar, så måste eleven om och om igen våga kasta sig ut i det okända, för att så småningom erövra och bemästra det nya. Vilken trygghet då att ha en instrumentlärare som förstår vad det innebär att lära sig ett instrument och ser och leder eleven genom den långa och komplexa processen.
Nu är det tid för avdelningskonserter och terminsuppspel på Lilla Akademien, då varje elev framför ett stycke på sitt huvudinstrument. Jag har haft glädjen att lyssna till bland annat blåsinstrumentalister på högstadiet och gymnasiets klassiska sångare, som tillsammans med pianister redovisade höstens arbete med romansinterpretation.
På konserterna får vi följa varje elevs utveckling och eleverna uppmuntras att se och lära av varandra. Att tillhöra en instrumentklass är en viktig och positiv del av att gå på en musikskola. I instrumentklasserna på Lilla Akademien möts eleverna över åldrarna, från 6 till 22 år. En gång pratade jag med en sjuåring i årskurs 1 som nöjt konstaterade att ”jag har ju två klasser – min klass i ettan och min flöjtklass”. Tillhörighet, tänkte jag.
Särskilt fängslande under konserterna är det att se kommunikationen mellan lärare och elev. Hur trumpetläraren andas med sin elev och tyst räknar in till nästa insats efter pianomellanspelet, hur sångläraren tyst textar och fraserar tillsammans med eleven. Att i varje instrumentlärares ansikte och kroppsspråk se hur närvarande de är i sin elevs framförande och hur deras koncentration blir ännu större när eleven kommer till en utmanande passage i stycket. Hur de ger sina elever känslan av att vi gör det här tillsammans.
Och efter konserten säger läraren ”tack, det gjorde du bra”. Eleven har nått ett mål. Den erfarna läraren bekräftar sin elev, men vet också att varje mål är ett förtydligande av vägen vidare. Och så fortsätter läraren och eleven processen. Tillsammans.
Emelia Gardemar, 29 NOVEMBER 2023
